Världsbilder

Världen har ett enormt överutnyttjande av naturens resurser, har framkommit på senare tid i större offentlighet. Under valet fanns knappast det intresset hos media, som koncetrerade sig på arbetslösheten och borgerliga kärnfrågor som hade med pengar och tillväxt att göra. Sedan en till synes kraftlös miljöminister utsetts och en miljöfientlig budget presenterats, står det klart, att Sverige inte på särskilt många sätt kommer att bidra till att minska rovdriften på vår miljö och utsläppet av växthusgaser. Istället talas allt mer om hur man ska åtgärda effekterna på eventuella skadeverkningar vad gäller tillförsel av stora vattenmassor, istället för att göra kraftiga markeringar mot de värsta miljöförstörarna USA och Kina. Men diplomati på miljöområdet är lika med  handelshinder. Så länge Sverige har en borgerlig regering, så kommer Sverige aldrig officiellt erkänna att den katastrofala utvecklingen som finns i världen just nu beror på ett fåtal länder, eller peka ut dessa, än mindre hota med sanktioner i samarbete med andra regimer, ty tillväxten kommer alltid att vara viktigast för borgerliga politiker, även om man har grön täckfärg, som Centern.

Att Moderaterna som parti är rumsrent efter alla avslöjanden som varit genom åren är lite märkligt. Kanske är det för att politiken, läs media, har så kort minne. Valstugeeländet var ett bottennapp för Moderaterna, och man trodde i sin enfald att rasiterna hade lämnat partiet för Sverigedemokraterna eller likasinnade. Men så börjar man undra ifall det ändå inte vore på sin vakt att kolla av partimedlemmarna åsikter lite oftare, så där inkognito. Självfallet borde Folkpartiets hejdukar kallas in för de verkar som mest kompetenta när det gäller stora hemliga operationer;  gäller det dataintrång är de säkert skickliga på hemlig avlyssning också. Fast de kanske vill vänta tills efter valet?

Pluto är  inte någon planet längre.  Inte tillräckligt stor.  Det har International Astronomical Union  beslutat om, och därmed har vårt solsystem  bara 8 planeter. Samtidigt förs en diskussion om att det kan finnas ytterligare himlakroppar som eventuellt kan göra anspråk på en plats runt solen.

Såg av någon anledning pseudonyheten samtidigt som jag läste Ruabs senaste väljarbarometer. Upp och ner för partier och block. Lika intressant varje gång. Tycker medierna. Fram till valet kommer det att spruta fram undersökningar  som alla gör anspråk på att tolka opinionen. Och de används lika oförsiktigt som trumpeter i en farstu kl 3 på natten, som ville man väcka folk när man själv tycker grannarna  borde vara vakna och ha kul. 

Hur vill en t ex en tidning använda sin sifokrati? Påverka väljarna? Triumfatoriskt påvisa samband med att just deras uppslag, avslöjande,  av politiken vid ett visst tillfälle har kunnat förändra opinionen, eftersom rubrikerna var störst just den dagen, och därför alla andra hakade på, för de hade nyhetstorka oturligt nog?

Demokratiskt underskott innebär att medborgarnas möjligheter till demokratiskt inflytande och ansvarsutkrävande är starkt begränsat. Härtill kan man lägga rätten till opartisk information.  Vad innebär då medias ständiga jakt på nyheter och sensationer? Var hämtas materialet oftast från? Dessa frågor tangerar detta med att vara en himlakropp runt solen; hur kommer man in i kretsloppet, när anses man som företeelse eller parti tillräckligt intressant? Har kanske storleken betydelse? När den borgerliga alliansen släpper vallöften är det väldigt intressant. Om Centern presenterar sin miljöpolitik ges den väldigt stort utrymme. Om Miljöpartiet informerar om småföretagarpaket, eller om sin miljöpolitik, lämnar det några som helst spår i debatten?

Det är väl så, att har man otur att ligga runt 4-5 %, anses man som parti ganska oviktigt. Håller man dessutom miljön och s k "mjuka" frågor som viktiga, och inte talar om pengar i form av skatter ideligen, syns man inte i solsystemet.

Kanske kommer Press och TV, liksom International Astronomical Union med Pluto, officiellt förklara Miljöpartiet som ett ickeparti? Allt medan planeten Jorden hemsöks av de värsta naturkatastroferna sedan dinosauriernas tid, fast denna gång orsakade av just  - pengar.

 1. En bok som förändrat mitt liv? 

Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Jag är en stor beundrare av denna fantastiska berättare och boken tillhör än idag en av de största läsupplevelserna. 

 2. En bok som jag läser mer än en gång? 

Elias Canettis Förbländningen. En psykologiskt insiktsfull studie om ett psyke som rämnar, som bok sprängfylld med lärdomar man kan dra av akademisk isolation och inskränkthet; en lärd människa behöver inte vara en bättre för det. 

3. En bok att ta med på en öde ö?

 Erik Lindegrens dikter 

4. En bok som fick mig att skratta? 

Stewart Clark - Broken English. Den är så fruktansvärt rolig, inte bra för min astma. 

5. En bok som fick mig att gråta? 

Jag brukar inte gråta när jag läser, av rent praktiskt okulära skäl.  Men vid minnets återkallande blir det någon rysk roman, kanske av Konstantin Paustovskij, t ex Under en lycklig stjärna , som väckte min ungdoms intresse för människors personligheter och lika värde.

Alice Millers böcker  får mig att fälla många tårar i hjärtat… 

En mycket rörande bok jag läst nyligen är skriven av en Anonym (kvinnlig):  En kvinna i Berlin. Beskriver hur utsatt enskilda personer är när kriget upphäver alla mellanmänskliga lagar och sätter sina egna regler. Hur känslor trängs undan och andra kommer istället. 

6. En bok som jag önskar hade skrivits? 

En bok som en gång för alla vederlägger rasism. främlingsfientlighet och homofobi, på ett humoristiskt, avväpnande och klyftigt sätt.  

7. En bok som jag önskar inte hade skrivits? 

Richard Wagners 'Das Judentum in der Musik'  Förskräcklig I sin inskränkthet, och gav  Hitler för många idéer. Paradoxalt nog skriven av ett  allsidigt geni som i sin genre helt saknar motstycke.
Eller Houston Stewart Chamberlain rasteoretiska böcker.

 8. Vad jag läser just nu?

 Irene Némirovsky: Storm över Frankrike och  Anthony Beevor Mysteriet Olga Tjechova  

9. En bok jag har tänkt läsa? 

Å det är många. Robert Musils Mannen utan egenskaper står på hyllan och blänger ilsket på mig. Andra dåliga samveten är  Valerij Brjusovs Den brinnande ängeln och Doktor Faustus av Thomas Mann. 

Jag hoppas att det inte är så. För då har åtminstone jag förlorat tron på den intelligens människan utger sig för att vara i besittning av.

Till minne av 1901 års Jönköpingsstudenters studentjubileum.


Likt vårliga skyar, som simma
i guldglans vårt öga förbi,
vi ungdoms dagar se glimma,
när minnet strör solguld däri.


För längesen glömd och försvunnen
är skuggan som någon gång föll,
men ungdomens eld, fast förbrunnen,
en gnista vårt hjärta behöll.


När soldruckna vindarna sjunga,
av gnistan blir låga igen,
som talar med glödande tunga
om ungdomens vårdrömmar än.


Så högt mäktar vinge ej bära
som drömmen i ungdomens år,
och målet är aldrig så nära
att nås som i levnadens vår.


Låt Solon behålla sin lära,
att ingen bör nämna sig säll
och ingen bör prisa sin ära,
förr'n natten har ändat hans kväll.


Jag prisar den säll, som har sparat
en vårros för levnadens höst,
som av ungdomens majbål bevarat
en gnista allen i sitt bröst.

Erik G. Andersson (1882-1927)
(bloggarens farfar)

Finns det något så pittoreskt som spårvagnar. Dessa  metallkokonger som obönhörligt slingrar sig utmed gatorna, segerrika i sitt spår. Att spårvagnen är på väg tillbaka i de obegränsade möjligheternas land är inte särskilt svårt att se, men efter stor beslutsvånda hos politikerna. I Stockholm talas tvärbanespråket men reguljära innerstadslinjer lyser än så länge med sin frånvaro.

I Sverige fungerar egentligen bara spårbunden innerstadstrafik i Göteborg och Norrköping. Men museispårvagnar finns kvar här och var, bl a i Museispårvägen Malmköping  och i Djurgårdslinjen  Stockholm, samt Malmö Stads Spårvägar . Kiruna hade en till 1993, då linjen lades ner en andra gång.

När man vistas i Göteborg, så tar man sig gärna till fots i denna vackra stad, eller med fördel till metallhjuls. Där är stomnätet uppbyggt lika tätt som i Helsingfors. Och i Norrköping planeras utbyggander och förbättringar, så visst kan man med fog säga, att de sista verserna har sjungits i gamla nedläggningsvisan, och en ny utbyggnadslåt ljuder i skällan. 

I Sverige har det funnits spårväg i hela landet (se länk).  Min gamla hemstad Jönköping hade länge spåren kvar i kullerstenarna, vilket fascinerade barnen fantasier och lekar om att fatta posto i fören på en gammaldags hästdragen vagn eller modernare elektrisk. Nedläggningen 1957 var jag aldrig med om, och jag förstår att den saknades av många. Trist nog ersätts aldrig  nedlagda spåvägar något nämnvärt med busslinjer i samma utsträckning och bussar är som bekant lättare att omdirigera, men också att lägga ner. Jönköping är ett bra exempel på en stad där satsningen på biltrafiken över årens lopp har tagit skrämmande proportioner, nu senast med en vägbro över Munksjön i centrala staden. Rondeller fulfular och tar mark i anspråk, och - mycket vill ha mer. Järnvägsgatan planeras i en ny sträckning, mellan Tändstickmuséet  och Vättern, där eljest en fint promenadstråk kunnat anläggas. Underlättas bilismen är det ju givet, att fler både skaffar bil och lättvindigt kör den - med trafikinfarkt som följd. Ack! När ska man lära.

Kanske borde Jönköping och andra städer lära av planerna i Stockholm och Norrköping. Satsa på den spårbundna trafiken med snygga moderna vagnar, samt ett och annat gammalt "monster". Folk skulle upptäcka tjusningen och bli på spåret igen. Och i alla gamla vagnars himmel skulle hjulen snurra igång och vagnhordar glatt hemsöka trafikplanerares nattsömn.